Anders Jansson- Hjelm

Blev 90 år.

Barn med Catrina Jönsdotter (1841 - 1925)

Noteringar

Flyttade från Trehörningsjö 1871-11-21 till Mangskog
Gunnarskog B:4 (1862-1874) Bild 79 (AID: v6612.b79, NAD: SE/VA/13170)


Hässjö AI:8 (1871-1880) Bild 23 / sid 15 (AID: v121677.b23.s15, NAD: SE/HLA/1010083)

Ur Folkräkningen 1890
Personer i hushållet:
Fam nr: 1
Anders Jansson Hjelm f. 1848 i Gunnarskog Verml. L., Torpare
Katarina Jönsdotter f. 1841 i Gräsmark Verml. L.
Carl Johan f. 1876 i Hässjö Vester Norrl. Län
Johan Daniel f. 1881 i Hässjö Vester Norrl. Län
Kristina f. 1883 i Hässjö Vester Norrl. Län
Johanna f. 1883 i Hässjö Vester Norrl. Län
Anders Gustaf f. 1885 i Hässjö Vester Norrl. Län
Otto Arvid f. 1888 i Hässjö Vester Norrl. Län
Karolina f. 1890 i Hässjö Vester Norrl. Län


Avskrift från tidningen Västernorrlands Allehanda den 14 oktober 1937

Häggdångers nestor
Anders Hjelm i Gåsnäs, som i morgon fyller 90 år, köpte stället för 16 kr.
En kärngubbe och hästkarl.

Häggdångers sockens nestor fyller 90 år på fredag. Anders Jansson Hjelm
(Oläslig textrad) Han är värmlänning av blodet, bor vid Storsjön, där han röjt och plöjt under en mansålder. Bred över ryggen är han och aldrig har han i sitt långa liv fått så mycket som en örfil. Och ändå har han varit med där rallarnävar slagit rundslag, där snusdosor och finska frälsare blixtrat i luften Är inte en så´n karl värd att komma i tidningen på sin födelsedag kanske.
Jo, det var just vad folket kring Storsjön tyckte och därför kom det sig att vi bilade dit ut häromdagen. Det är minsann icke så lätt att ta sig fram till det Hjelmska torpet, ty det ligger inte precis vid den nya fina kustlandsvägen. Men känner man Vågberg vid Storsjön, går det bra i alla fall Man lånar hans eka och pojke och ror tvärs över sjön till Gåsnäs eller Rotmyran, som stället också heter; där bor Anders Jansson Hjelm
Och när man sitter där i Vågbergs eka och ser, hur solen plöjer ljusgator i höstprakten kring Storsjöns stränder och leker solkatt mellan de grå husen på gubben Hjelms torp, då har man för ögonen en tavla fylld av färg och liv men också av den obeskrivliga ro, som endast en mäktig natur kan ge.
Man kan förstå att en son av de värmländska skogarna kunna finna sig tillrätta i denna miljö.
Själv har gubben Hjelm lutat omkull sig på pinnsoffan i köket ett tag. Hela förmiddagen har han hållit på med att reparera en dikesbro på torpet och en 90-åring kan väl ha rättighet att känna sig litet trött efter ett sådant dagsverk
-Jag kan int’ förstå att man ingenting orkar nu för tiden, en håller kanske på att bli gammel, säger han själv och ler så brett att skrattrynkorna vecka sig under Frans Josefsskägget.
Och snart är han i gång med berättelsen om var han varit och farit under sin krafts dagar. Minnet sviker väl ibland; och en annan episod har han glömt, men ett är säkert och det är att om fredag är det 90 år sedan han föddes i Gunnarskog i Värmland, där fadern var bonde. Tills han som 12-åring läste fram för prästen stannade han hemma på gården, men sen begav han sig ut på egen hand. 20 år gammal var han, när han ställde kosan mot norr.
-Det var under fransk-tyska kriget, vill jag komma ihåg, förklarar han. Fransman och tysken slogs alldeles förhärdat, om sant är som tidningarnas skriver. Nu ha ju kineser, jagpaner, spanjorer, marocaner och romaner brakat ihop huller om buller, så det är rakt otroligt. Å int’ tycks det bli nå’n änne på elänne. Men i alla fall så vart det öppet på Norrland under fransk-tyska kriget, för förtjänster vill säga. Man skulle skära gull i timmerskogarna förstås. Det var därför jag for norröver förstås.
Anders Hjelm körde timmer i Dalarna, Jämtland, Härjedalen och Norrbotten.
-Ända till översta änden på Torne Träsk har jag varit. Första gången var visst på 70, då jag körde sten åt rallars, som byggde banan till Narvik. 1911 var jag sista gången i Norrbotten och körde timmer på ett ställe som hette Drages i Jukkasjärvi. Jag gick visst på 70-årena. Herrn kan skriv opp där i boka att det var ett liv då, vi byggde järnvägen till Narvik, men värre var det i Dalarna i alla fall, för där körde dom omkring med brännvinsankara på träsparkara å sålde kannvis i timmerskogen. Brännvinet kom från Älvros och på den tiden var int’ motboka uppfunnen. Brännvine var int’ heller så dyrt då int; 2 riksdaler kanna. Det vart ett fasligt liv då brännvinsankara kom, men nog var det fart på yxerna ändå. Man söp en halv dag och sen gick det för fullt igen.
-Hoptag har en nog varit med om. En gång hade en kamrat och jag åteje oss körning i Dalarna och då kom två dalsbyinger, som ville ta arbete tå åss. Å då varit det hoptag. Jag trodde jag skulle måsta släppe lös hästen, jag hade en folkilsken och slängder häst och ha jag släppt en, skulle de ha vurte fart på dalsbyinga. Nå, det blev fart på pojka i alla fall, för då jag kom in i skogskoja hade en av dom kamraten under sig där på golvet och höll med bägge händerna i skägget på en. Men då spände jag tag bak i ryggen på dalsbyingen och slängden över spisen, så alltihop drösade i golvet. Å sen åkte båda två uta döra. På den tiden låte man inte vänta på sig. Nänämensan, jag stod bra på bena, men nu är det sämre, nu går en sakta. Men aldrig har jag då fått så pass som en örfil, en en har varit med om bå’ ett å annat. Nu kan en väl slippe hädanefter också.
Nå när gubben Hjelm for från Värmland bosatte han sig först i Ålafors och flyttade 1883 till Häggdånger, där han köpte torpstället i Gåsnäs. Efter 5 år flyttade han tvärs över sjön till Hässjösidan, där han i Sunne förvandlade en stenbacke till ett torpställe om 9 tunnland. Under 20 år röjde och plöjde han på Sunnetorpet med en energi, som endast en seg värmlänning är mäktig. Men hur det nu var så övertog han torpet i Gåsnäs igen.
-Ja, jag har varit kring Storsjön sen 83 säger han. Nog har en brutit bra mycket i sin tid. Det här torpet köpte jag av en som hette Sjöberg, för 16 kr. och det var int’ värt mera. Nu kan 4 kor få vinterföda, fast jag har bara 3. Hur är det med fisket? Jo, för all del, men för 40 år sen var det bättre, då inte dammen för kraftstationen fanns. Nu dämmer dom opp vattnet, så att ynglet blir liggande på land och torkar opp.
Gubben Hjelm tycker att det är bra tider nu. Annat var det under ”svagåret” - -1867. Hemma i Värmland var det icke så svårt som i Fattig-Norrland, som denna landsända kallades. Värmlänningarna insamlade pengar åt norrlänningarna på den tiden.
-I Norrbotten var det nog ganska skralt med maten, berättar Hjelm. Här vid Storsjön bodde en gubbe som hette Nordlund och han sa att han varit med då man mol fårskinnsfäller å åt. En kvinna som hade dibarn, höll på att få bröstet sönderätet, för barnet sög hål på tillställninga. Nordlund grinade när han talade om det där. Jo, det var andra tider förr i världen. På sin tid skjutsade jag strömming från Härnösand till Sollefter för 15 riksdaler resan och när strömmingen kom dit opp så kostade den 11 kr, fjärdingen.

-Från Åvikebruk körde jag en gång en storaxel till båtvarvet i Framnäs för 1:25 och när tröskverken kördes med häst var dagsförtjänsten en krona om dagen och ändå var det att börja kl. 7 på morgonen och hålla på till 9 på kvällen. Det var ordentliga dagsverken det, herrn.
Han har varit arbetskarl, gubben Hjelm, men den myckna mödan på jorden och i skogarna och de många åren ha icke förmått böja hans bastanta rygg. Nio barn har han fostrat upp av vilka sex äro i livet. Två döttrar äro i Amerika, en dotter hjälper honom att sköta torpet, en son har han i Jämtland, en annan är bosatt i Antjärn och den tredje i Hussjö by. Syn och hörsel har han ännu i gott behåll och frånsett en lasarettsvistelse har han aldrig varit sjuk. Men så har han något att brås på också Fadern levde tills han var 93 år och modern blev 87. Jag är tå ett kärnvirke, som tål bå’ ont och gott, säger han själv. Jaså man ska porträtteras också. Ja, då bör allt ”Brunte” få komma in i tidningen också, för har var sista hästen jag hade. Det vart för tröttsamt att håll’ på med hästar, så för fyra år sedan gjorde jag mig av med Brunte, men han blev porträtterad först. Jag var 16 år när jag köpte första hästen. Int’ minns jag vad han hette, men det var en grå märr. Å sen har en väl haft 100 hästar, det är int’ gott att hålla räkning på dom, för ibland har jag haft 2 å 3 hästar, som kostat från 40 - 2000 riksdaler, sanna mina ord. Hästar har varit gubben Hjelms liv. Rykte som hästkännare har han i många socknar.
-Den första hästen köpte jag hemma i Värmland säger han mera för sig själv. Det var en grå märr. Jag undrar hur det ser ut i Gunnarskog nu för tiden. Jag har int’ varit där sen fransk-tyska kriget. Skulle ha varit roligt att göra sig en tur dit ner, men en är nog för vankelmodig nu. Man får väl knoga på här som en har’et
Det finns en historia från Värmland, som Anders Jansson – Hjelm inte alldeles har glömt, Det är historien om Rik-Ola, som sålde krut på olaglig tid. Han blev dömd, Rik-Ola, men skulle bli benådad om han kunde rida till Stockholm på 24 timmar. Ola red allt vad tygen höll och sprängde hästen, fick tag i en ny och sprängde den med, när det var en mil kvar till Stockholm. Rik-Ola sprang till fots den milen och var framme innan dygnet hade gått. Då var han ganska trött, Rik-Ola, men benådad blev han. Ingen hade väl trott att han skulle hinna fram, men en värmlänning ger sig icke i första taget.
Den saken vet gubben Hjelm bäst, Nu har han bestämt sig för att bli äldre än själva Rockefeller.
Lycka till Anders Jansson- Hjelm.

- n e.

Personhistoria

Källor